Jag har köpt snöskor..

Mountain men, Alaska the last frontier och Yukon men. Till slut fick dessa "dokumentärer" mig att köpa skor som ska bära mig uppe på den lättaste pudersnön

Dom ser inte så stora ut. Och det är dom inte heller. 

Nej, så farligt är det inte men faktum är att jag länge har funderat på ett par snöskor som komplement till skidor. Framförallt vid jakt med hagelbössa och kamera. Delvis för att det ofta går bra att hålla vapen/kamera i händerna medan man går men kanske framför allt för att underlätta att snabbt ändra åt vilket håll fötterna pekar.

Valet föll på ett par TSL 227 Snow hunter. En snösko i någon typ av plast och med en justerbar bindning som sväljer skostorlekar upp till 48. Bindningen är ledad framtill men är också låsbar i plant läge. Den har även en funktion som gör att du kan höja hälen vilket underlättar när du går brant uppför.

Hur gick det då?

Trots ganska varmt väder senaste tiden så var snön ganska lös. Jag uppskattade djupet till ca 30-35 cm pudersnö och ca en decimeter mer packad snö. Detta varierade dock i den ganska kuperade terrängen jag befann mig i. 

Efter de första stegen måste jag erkänna att en viss besvikelse uppstod. Inte för att jag sjönk ner en bit, det hade jag räknat med i denna typ av snö, utan för att det var så tungt att gå. Men det visade sig vara en teknikfråga. När jag istället för att lyfta upp foten och sedan flytta den framåt började föra foten snett upp och fram samtidigt så blev det ett helt annat flyt. Det var nästan samma rörelse som när man åker med skogsskidor i riktigt lös och djup snö. Tröttheten minskade drastiskt och det blev riktigt roligt.

Vad var bra med dessa skor? 

Jag sjönk ca 20-25 cm med dessa skor och detta var väl ungefär vad jag väntat mig i denna snö. Men dom kändes mycket stabila på varje steg och det var inga problem att koncentrera sig på jakt och samtidigt hålla sig på benen. I uppförslut blev jag mycket imponerad. Ett antal "dubbar" under skon tillsammans med något man kan beskriva som klor eller taggar framme vid tårna gav ett utmärkt grepp. Men roligast var nog nerförsbackarna. Jag kunde inte låta bli att småspringa ner och det kändes nästan som om jag flöt på snön. Riktigt kul måste jag säga. Men det var som sagt pudersnö. Hårda och isiga nerförsbackar blir nog inte lika underhållande.

Trozz fick äran att demonstrera vilken typ av snö det var. 

Vad var då mindre bra? 

Jag gick ett par hundra meter längs en oplogad väg där renar hade trampat omkring en hel del. Detta gav ett hårt och väldigt ojämnt underlag som snöskorna inte tyckte om. Jag snubblade flera gånger och det var påfrestande för fotlederna. Jag hade nog också uppskattat om dom hade varit kanske en

 decimeter längre för att få något bättre bärighet. Bredden tyckte jag däremot var mycket bra. En bredare sko hade bara gjort att jag varit tvungen att gå väldigt bredbent. Det sista som störde mig var att låsningen för plant läge ändrade på sig själv ett par gånger. Inget som var särskilt allvarligt utan mest irriterande.

Användningsområde

Det finns ett antal tänkbara tillfällen då jag kommer välja dessa före skidor. Främst är det under ripjakt med hund på vårfjället. Mycket trevligt att skjuta från ett par lättflyttade snöskor istället från ett par skidor som ofta har en förmåga att peka åt fel håll. Dessutom kan det ju vara rätt snårigt där dalriporna håller till och skidor på såna ställen kan ibland bara besvärligt.

Jag kommer också använda dem lite senare på våren när snön i skogen har packats ihop. Kanske på väg till rävpasset eller bäverån.

Slutligen måste man vara medveten om att dessa inte ersätter skidor i alla lägen. Under vår toppjakt här i nordligaste Sverige kommer skidor vara förstahandsvalet. Samma sak under förflyttning längre sträckor eller när det är bråttom. Men vid rätt tillfällen kommer dessa snöskor att vara mycket användbara.

Modell: TSL 227 Snow hunter

Vikt på användare: Upp till 130 kg

Skostorlek: Mellan 35-48

Pris: ca 1600-2000 kr

Blåbärsriset når honom till magen där han står. Svansen är som vanligt böjd uppåt men halsen är utsträckt och den ena tassen är lyft. Det är vackert och samtidigt som pulsen stiger inför det som ska komma så växer en klump i min mage. Låt oss inte missa Titans sista tjäder.

Vi befinner oss i västerbottens inland, närmare bestämt i trakterna kring drottninglandets Fredrika. Här har min barndomskamrat och jaktkompis Anders och jag tillbringat skogsfågelpremiären många gånger och så även i år. Men detta år är vår trogne följeslagare, strävhåriga vorstehn Titan med för sista gången. Med snart 12 år på nacken och en lite vacklande hälsa så väntar pensionärslivet. Men först ska vi jaga en sista helg!

Det är länge sedan nu. Några trevande steg över tröskeln, lite kiss på hans nya mattes skor och nosande på det som skulle bli hans bädd. Sedan var försiktigheten som bortblåst. Ett strävhårigt yrväder susade omkring i lägenheten. Det tuggades på fingrar och skor. Hans nämnda bädd förvandlades till en hög av rivet skumgummi. Vad skulle det bli av detta?

-Gå till vänster om granen. Fågeln kommer välja vägen ut mot myren!
Min jaktkamrat Anders tog några snabba steg förbi det tätvuxna trädet. Titan tar några trippande steg framåt men fastnar sedan åter i ett stramt stånd. Jag försöker se var fågeln är men ser ingenting som avslöjar platsen den trycker på. Men några meter framför hunden finns det ännu en gran. Låg, yvig och med tätt ris runt omkring.                                                                   -Där måste den vara, säger jag med så låg röst att Anders i princip behöver kunna läsa mina tankar. Telepatin verkar fungera. Min jaktkamrat nickar och visar att han är beredd. Jag går fram till min gamla vorsteh. Han darrar i bakbenen. Ännu ett ålderstecken. Jag ruskar av mig dystra tankar och lyfter sätter fingret på Berettans säkring.                                                                 -JA!

Spänning och förväntan. Detta är jaktglädje.

Energin var det alltså inget fel på. Med periodvis mycket jobb så var det inte bara bäddar och skor som massakrerades av sylvassa och understimulerade vorstehtänder. Nej, han hann även med två bilbaksäten, ett antal stolsben och slutligen min säng. Många hade blivit vansinniga, men det fanns även annat i honom. Jaktlusten visade sig tidigt men faktum är att det tog tre år innan han stod för fågel första gången. Men när han väl stått så var det som om han aldrig gjort annat.

Sekunderna innan...

Avancekommandot ekar fortfarande medan Titan med snabba och ryckiga steg närmar sig fågelns misstänkta lega. Bullrande vingar och grenar som knäcks. Tjädertuppen lättar från den plats vi trodde. Snabba vingslag tar den mellan träd och ut över myren. Anders står rätt. Jag ser i min ögonvrå att hans bössa når axeln och bråkdelen senare smäller det. Anders är en duktig skytt och inte heller denna gång görs något misstag. Fågeln slår i backen och klumpen i magen försvinner. Vi tittar på varandra och ler. Titan, som stannat vid uppfloget, tjuvar lite och apporterar utan kommando men han är förlåten.                                                                             -Om detta var hans sista fågel så är det ok. Situationen var perfekt och han gjorde allt rätt. Jag tittar på Anders för att höra om han håller med.                                                                   -Japp, detta var våran gamla Titan. Ja du är så duktig. Han klappar den gamla hunden som nu kommit med fågeln. Det var en vacker fågel. En väl utvuxen årstupp.

Jag och min Titan. Det blev hans sista tjädern i hans karriär.

Det var tjäder som blev Titans favoritfågel. Med åren så blev han fullkomligt lysande på att hantera vresiga gamla tuppar som tampats med hundar förr. Han utvecklade lite egenheter som att inte jaga ripa i skogen. Nej i skogen var det tjäder, och möjligtvis orre, som gällde.

Det är med glädje och sorg vi går tillbaka till bilen. Det märks att han är sliten och som vanligt får jag lyfta honom när han ska in i bilburen. Vi kör mot lägret under tystnad. Jag sneglar bak i bilen. Gamlingen sover djupt, med lycklig avsaknad av mänskliga känslor. Han är hund och tänker inte ”om ändå”. Han har ingen aning om att det var hans sista tjädertupp.

Sista året åldrades han fort. Han är nu helt döv och fick under hösten svårt att hitta tillbaka till mig de få gånger han släpptes. Nu är han pensionär på heltid. Han ser ut att ha det rätt skönt. Jag tror han skulle vara nöjd över sin karriär som jakthund. Ja, alltså om han hade mänskliga känslor förstås.