Blåbärsriset når honom till magen där han står. Svansen är som vanligt böjd uppåt men halsen är utsträckt och den ena tassen är lyft. Det är vackert och samtidigt som pulsen stiger inför det som ska komma så växer en klump i min mage. Låt oss inte missa Titans sista tjäder.

Vi befinner oss i västerbottens inland, närmare bestämt i trakterna kring drottninglandets Fredrika. Här har min barndomskamrat och jaktkompis Anders och jag tillbringat skogsfågelpremiären många gånger och så även i år. Men detta år är vår trogne följeslagare, strävhåriga vorstehn Titan med för sista gången. Med snart 12 år på nacken och en lite vacklande hälsa så väntar pensionärslivet. Men först ska vi jaga en sista helg!

Det är länge sedan nu. Några trevande steg över tröskeln, lite kiss på hans nya mattes skor och nosande på det som skulle bli hans bädd. Sedan var försiktigheten som bortblåst. Ett strävhårigt yrväder susade omkring i lägenheten. Det tuggades på fingrar och skor. Hans nämnda bädd förvandlades till en hög av rivet skumgummi. Vad skulle det bli av detta?

-Gå till vänster om granen. Fågeln kommer välja vägen ut mot myren!
Min jaktkamrat Anders tog några snabba steg förbi det tätvuxna trädet. Titan tar några trippande steg framåt men fastnar sedan åter i ett stramt stånd. Jag försöker se var fågeln är men ser ingenting som avslöjar platsen den trycker på. Men några meter framför hunden finns det ännu en gran. Låg, yvig och med tätt ris runt omkring.                                                                   -Där måste den vara, säger jag med så låg röst att Anders i princip behöver kunna läsa mina tankar. Telepatin verkar fungera. Min jaktkamrat nickar och visar att han är beredd. Jag går fram till min gamla vorsteh. Han darrar i bakbenen. Ännu ett ålderstecken. Jag ruskar av mig dystra tankar och lyfter sätter fingret på Berettans säkring.                                                                 -JA!

Spänning och förväntan. Detta är jaktglädje.

Energin var det alltså inget fel på. Med periodvis mycket jobb så var det inte bara bäddar och skor som massakrerades av sylvassa och understimulerade vorstehtänder. Nej, han hann även med två bilbaksäten, ett antal stolsben och slutligen min säng. Många hade blivit vansinniga, men det fanns även annat i honom. Jaktlusten visade sig tidigt men faktum är att det tog tre år innan han stod för fågel första gången. Men när han väl stått så var det som om han aldrig gjort annat.

Sekunderna innan...

Avancekommandot ekar fortfarande medan Titan med snabba och ryckiga steg närmar sig fågelns misstänkta lega. Bullrande vingar och grenar som knäcks. Tjädertuppen lättar från den plats vi trodde. Snabba vingslag tar den mellan träd och ut över myren. Anders står rätt. Jag ser i min ögonvrå att hans bössa når axeln och bråkdelen senare smäller det. Anders är en duktig skytt och inte heller denna gång görs något misstag. Fågeln slår i backen och klumpen i magen försvinner. Vi tittar på varandra och ler. Titan, som stannat vid uppfloget, tjuvar lite och apporterar utan kommando men han är förlåten.                                                                             -Om detta var hans sista fågel så är det ok. Situationen var perfekt och han gjorde allt rätt. Jag tittar på Anders för att höra om han håller med.                                                                   -Japp, detta var våran gamla Titan. Ja du är så duktig. Han klappar den gamla hunden som nu kommit med fågeln. Det var en vacker fågel. En väl utvuxen årstupp.

Jag och min Titan. Det blev hans sista tjädern i hans karriär.

Det var tjäder som blev Titans favoritfågel. Med åren så blev han fullkomligt lysande på att hantera vresiga gamla tuppar som tampats med hundar förr. Han utvecklade lite egenheter som att inte jaga ripa i skogen. Nej i skogen var det tjäder, och möjligtvis orre, som gällde.

Det är med glädje och sorg vi går tillbaka till bilen. Det märks att han är sliten och som vanligt får jag lyfta honom när han ska in i bilburen. Vi kör mot lägret under tystnad. Jag sneglar bak i bilen. Gamlingen sover djupt, med lycklig avsaknad av mänskliga känslor. Han är hund och tänker inte ”om ändå”. Han har ingen aning om att det var hans sista tjädertupp.

Sista året åldrades han fort. Han är nu helt döv och fick under hösten svårt att hitta tillbaka till mig de få gånger han släpptes. Nu är han pensionär på heltid. Han ser ut att ha det rätt skönt. Jag tror han skulle vara nöjd över sin karriär som jakthund. Ja, alltså om han hade mänskliga känslor förstås.